Välkommen Max!

Ja, jag tror han heter Max. Han flyttade in till oss i förrgår och nu när vi börjar lära känna varandra så verkar det som han har valt det namnet från min långa lista med namnförslag. Det passar honom, han vinklar öronen när jag provar, så så får det vara. Men eftersom jag inte riktigt kan släppa namnet Morris, så får han ett efternamn också. Välkommen Max Morrisson!

Här är Max hemma hos sig, när han fortfarande hette Mio, innan han flyttade till oss, 13 veckor ung.

Bonusbröderna

Nu är det två britter här hemma. Eftersom Melvin har visat sig vara den kanske allra trevligaste och mysigaste katt jag någonsin haft, så hade jag bestämt att nästa katt måste bli en britt till. Rasen Brittiskt korthår brukar beskrivas som lugn, stabil, stillsam och lämplig som innekatt, och allt det där stämmer. Men de är förstås dessutom busiga, keliga, tillgivna, nyfikna...ja, allt det där som bra katter är, och mer därtill. Melvin är av varianten Brittiskt långhår, lite pälsigare och fluffigare än de korthåriga bara.
När gamla huskatt-tanten Alice dog var saknaden stor för oss båda. Som ensamkatt fick Melvin hitta på nya aktiviteter för förströelse.

Men så kom då äntligen en ny efterlängtad liten kompis! Oj, så fort det gick att bli vänner den här gången! Inte alls som när lille 12-veckors Melvin kom hit och skulle bekanta sig med katt-tanten Alice för drygt två år sedan...

Än så länge har den lille kvar uppfödarens arbetsnamn Mio, men vi prövar lite olika för att se vad som passar oss bäst. Morris ligger i topp just nu, men det är nog lite för likt Melvin, speciellt med tanke på att Melvin ofta går under smeknamnet Mellis. Vi får se vad det blir.
Den lille gjorde i alla fall entré häromdagen, helt utan dramatik. Melvin snusade på transportboxen och hans redan stora runda ögon blev ännu lite större och rundare. Sen satte jag lill-katten i en kattlåda, han gjorde det han borde och knatade sen ut i vardagsrummet, helt oberörd av att Melvin smög tättintill bakom honom. Det var som om han alltid bott här.

Nämnde jag att Melvin är världens snällaste katt? Det tål att sägas igen. Han har verkligen tagit emot lille brun med öppna tassar, inget revirhävdande alls. Lillen började snabbt leka med första bästa leksak, och Melvin var välvillig åskådare första dygnet. När kvällen kom hoppade båda upp i sängen, Melvin lade sig på mina fötter, som han brukar, och lille brun parkerade sig på min huvudkudde - sen sov vi lugnt alla tre hela natten. Kan inte tänka mig en bättre början för bonusbröderna!